Slutet gott, allting gott – eller?

Jag vill börja med att tacka så hemskt mycket för kommentarer ni läsare skrivit under resan. Det har varit väldigt roligt att skriva i den här bloggen, och jag är bara glad om ni tyckte att det var kul att läsa. Förhoppningsvis finns det någon som vill ta över stafettpinnen och fortsätta med den här bloggen, för Forsmarks skolas räkning, då jag tar på vita mössan om ett par dagar.

Resan har gett många erfarenheter, och det tror jag att jag kan säga gäller för alla. Få av oss hade tidigare varit i USA – och det är faktiskt inte helt och hållet som hemma i Sverige. Kanske har någon även med sig ett eller två extra kilon hem? En mindre bekväm erfarenhet är jet-lag som vi nu känner till av egen erfarenhet.

Vi steg upp klockan åtta på morgonen igår. Klockan elva landade vi i Amsterdam, eller nej, med ens var klockan sex på morgonen nästa dag, och det var dags för frukost. Hela natten försvann alltså på grund av tidsskillnaden. Här och nu klockan halv fem på eftermiddagen vill vi bara gå och lägga oss – men vi håller ut.

Alla kom hem ordentligt, med ett undantag för Dahlin. Då alla stigit av bussen utanför vårt bostadshus i Gimo, blev några väskor över. Ingen tycktes äga dem. I och med detta kom någon på att han hoppat av bussen för att ”fixa något”, strax innan vi rullade iväg. Han är fortfarande efterlyst i sin frånvaro, men han är en överlevare och han är i Sverige. Trots denna kännedom saknar vi honom här i Gimo, och hoppas att han hittar hem snart.

Och på tal om allting gott – så var inte allt i USA gott. Speciellt inte alla kontiga syntetiska sötsaker, som nu belagt våra unga tänder med en last vi själva snart får betala reparationen av. Det är synd att man inte får gratis tandvård även som ung vuxen. För det är väl nu ”allvaret” börjar. Antar jag.

Hemresedag

Hotellets tradlosa internet har klappat ihop, varfor uppdatering har varit samre de senaste tva dygnen. Under gardagen gick jag ned i receptionen och lanade en natverkskabel, som jag kopplade upp mig med via min egen dator i det lilla rummet intill restaurangen. Idag gor jag inte om forsoket, och det blir darfor en amerikansk lanedator i samma rum. Tangentbordet saknar de tre sista bokstaverna i det svenska alfabetet - hoppas att ni har overseende med detta.

Gardagen var lugn. De flesta kannde sig nojda med Chicago, och jag har fatt hora av flertalet personer om hur de stannat och vilat pa hotellet. Hakan, Lucas, Henke och Oskar skulle just ivag pa Field museum, och darefter bege sig till den svenska statsdelen. Har annu inte hort nagon rapport fran denna utflykt, men Hakan har ”kanske” lovat att skriva nagra rader har pa bloggen om deras aventyr…

For mig, Albin, Peter, Malin och David C innebar gardagen en tur in till centrala Chicago. Dar gick vi runt i takt med vara egna fotter, det fanns inget skynda, och vi hade vidare inget mal for dagen. I en bokhandel kopte vi med oss lite lasgodis att tugga pa flygresan. Pa Subway kopte vi med oss lite mat att tugga i en park.

Sa medan vi satt dar pa tva bankar, i en ljummen storstad, och smaskade ljudligt pa vara mackor insag vi att vi langtar hem.

Om tva timmar (kl.12 lokal tid) kommer vi att borja slussas bort mot flygplatsen av husfar Bpo. Klockan fyra lyfter planet som ska ta oss over Atlanten. Fem timmar ar budet for vad vi ska spendera i Amsterdam. Darefter flyger vi i tva timmar och landar pa Arlanda (Klockan 2 svensk tid).

Love i Chicago

Forsmarks skolas maskot Love har visat sig vara med på resan. Denna morgon träffade jag honom för en exklusiv intervju.

Det brummar lätt från fläkten på Loves hotellrum. Han berättar för mig att han i egenskap av björn aldrig varit ett stort fan av hettan han upplevt under dagarna i Chicago. Växlande molnighet tillsammans med en tryckande värme fick honom att spendera hela föregående dag på rummet.

Jag frågade Love vad man gör en hel dag instängd på ett hotellrum i utkanten av Chicago. Han svarade med en lång och uttråkad blick som bad mig att inte ställa så dumma frågor. Efter en lång minut berättade han att han varit en sväng nere i affären Alden. Där hade han köpt sig en hel del snacks som han därefter smaskade i sig framför en dålig ninja-film.

”Det är en del av att vara ledig – man ser på något så meningslöst att man inte behöver någon ursäkt för att bara koncentrera sig på filmgodiset.”

Loves snacks Från vänster: Cheese dip, fuktglass med smak av mango och jordgubb, chokladkakor bakade med jordnötssmör, torkade och rostade mandlar, m&m (chokladdragerade jordnötter), micropopcorn (6-pack), Beef Jerky (torkat och kryddat kött), majschips med ostsmak.

Då Love kände sig mera hungrig vid fyratiden beställde han upp kinamat på rummet. Denna bestod av broccoli, kyckling, ris och soja. Maten åt han i sängen, försiktigt för att inte spilla på de kritvita lakanen.

Till maten såg Love ett program som handlade om husdjur. Ett av dessa var hunden Elwod, som var en korsning. Love berättar om programmet med vördnad i rösten. ”Precis som jag. Programmet om Elwod fick mig att inse hur betydelsefullt det är att även vi annorlunda djur finns. På min skola värnar vi om alla elever. För många kan det vara viktigt att ha någon att se upp till som är speciell, och inte som alla andra. Då är det tur att jag finns.”

Elwood

Jag lämnar Love framför Tv-kanalen Disney channel där personerna i rutan kastar tårtor i varandras ansikten. Love skrattar högt och håller sina ramar på sin mjuka mage. Programmet verkar underhålla Love så mycket att han totalt glömt bort att jag är där.

Han är verkligen en speciell björn den där Love

Brandlarm

Just hade vi gått och lagt oss, och för Malins del även somnat, då brandlarmet plötsligt började skrika som en stucken gris. I öronen svetsades några meningar fast: ”May I have your attention please, there has been a fire reported on your floor. Please evacuate the building immediately. Don’t use the elevator.”

Hjärtat dunkade som en instängd hamster i en kastrull med skållhett vatten. Iförd tighta blommiga pyjamasbyxor sprang jag tillsammans med rumskamraterna, och övriga hotellgäster ned för trapporna.

En brandbil kom och ut hoppade ett gäng macho-brandmän iförda rökdykningskläder. Falsklarmets orsak är ännu inte känd.

Museum och Universitet

Museum of Science and Industry är beläget i södra Chicago. Närmaste station heter Garfield, vilket var platsen vi steg av tåget. Att gå från stationen visade sig vara en lång historia då vi först gick åt rätt håll, vände och gick åt fel håll i kanske en halv timme, för att slutligen träffa på en lång mörk man i helblå silkeskostym. Poängen med denne man var att han åkallade vår uppmärksamhet så pass att vi lade märke till en busskur med karta. Detta i sin tur fick oss att inse vårt misstag och ta bussen till museet.

Lukten på snabbmatsrestaurangen Subway är den samma i alla länder. Konceptet i USA är också det samma som i Sverige, och övriga Europa. Vi förärade trots allt detta restaurangen ett besök vid lunchtid.

Museum of Science and industry var stort. Vi kunde ganska snart konstatera att vi hade växt om målgruppen för många år sedan, men försökte göra det bästa av vårt besök. Museet hade en tillfällig Harry Potter utställning med diverse kläder och rekvisita från de nu sex inspelade filmerna. En annan utställning handlade om DNA, en tredje om olja och plast, en fjärde om leksakstillverkning och så vidare.

      

Vi avslutade besöket med en runda i kolgruvan. Denna utställning var guidad och vi mötte därför ”Minor John” för första, och förhoppningsvis sista, gången i våra liv. Galen är kanske en lite väl hård epitet att tilldela honom – men han var definitivt inte någon jag skulle vilja gå en guidad tur med på egen hand. Spännande var det i alla fall att ta sig genom kolgruvans mysterier.

Efter besöket på museet begav vi oss bort till University of Chicago som ligger alldeles i närheten. Från att ha varit på Harry Potter utställning känndes det nästan som att komma till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Universitetscampus var fyllt av respektingivande, i det närmsta slottsliknande, byggnader med ringlande slingerväxter som sträckte sig över väggarna av sten. Det var en otroligt vacker studiemiljö och fick oss att börja fantisera om utbytesår i framtiden, nå kanske inte just här i Chicago, men någonstans i världen.

 

Malin och jag åt hamburgare för första gången i Amerikas förenta stater på Wendys strax intill hotellet där vi bor. Snabbmatsrestaurangen har som koncept att aldrig servera någon hamburgare som varit fryst. Det känns som att det mesta är avbockat på ”att-äta-listan” nu.

Shopping in the US

Nu må ni tro att vi har shoppat. På rummet ligger vi slut både i plånbok och huvud efter en dag på outlet en bit utanför Chicago.

Dessvärre försov sig rum 817 imorse, och hann med nöd och näppe kasta in någon macka i de morgongriniga gapen innan hotellfrukosten stängde. Albin slog på stort och åt en frukost på Dunkin Donuts. Den färdiga meny han valde innehöll bland annat så kallade ”Hash Browns” (Enligt Albin potatisplättar med smak av potatisplättar).

Vid elvatiden klämdes nitton forsmarkare in i tre taxibilar. Vi andades in utanför hotellet, och ut på Premium Outlets. Där spenderades både hela dagen och en hel del dollar.

Då det kurrade i magen fanns en stor matsal med fem olika kök att handla ifrån. Intressant underhållning till maten var kriget mellan Asian Chao – Chinese catery och Maki of Japan – Oriental eatary. Båda restaurangerna erbjöd samma mat, till samma pris och låg bredvid varandra. Restaurangerna hade ställt ut en varsin kvinna att erbjuda smakprov av deras ”speciella” kyckling i kladdig sås. Blickarna som dessa kvinnor växlade med varandra hade bränt sönder vilken kamerafilm som helst – en sådan tur att jag har digitalkamera.

  

Summan av vår inköpsrunda lade vi upp på en dubbelsäng när vi väl kommit tillbaka till hotellet. Vi ansåg att även ni där hemma i Sverige kunde få ta del av USA:s shopping. Själv är jag skapligt nöjd med två par converseskor som jag tillsammans betalade 40 dollar för. Peter och Albin hälsar och vinkar med sina snygga jeans för tio dollar styck.

Zara: Vi hoppas att det går bra med stooorhandlingen, och tur att Östhammar känns OK. But you know: Everything is bigger in America.

Turistdag

Hur mycket turist får man bli på en skala? Förmiddagen erbjöd en guidad tur med namnet ”Old and New” bland Chicagos arkitektur. Framme fem minuter innan turen skulle starta fick vi hörlurar och stora gula klistermärken som vi fick fästa på våra t-shirtar. Dagen till ära bar vi ryggsäck och hade kameror dinglande i snören.

Vår guide var allt som man tänker sig den typiska amerikanen inte är. Mellan er och mig såg hon faktiskt ut som en litet hurtigt troll. Ett huvud kortare än mig, stor vid hatt, vildmarksväska och runda glasögon. Den första timmen var intressant, men värmen fick vår sista halvtimme att kännas ganska lång. Endast guiden fick oss att pinna vidare – vi kunde inget annat än älska henne.

Som plåster på såren hände något oväntat i Millennium Park. Utan att vi visste ordet av stod vi med en varsin lunchlåda i händerna, ditplacerade av en vänlig seniordam. Den innehöll smörgås, kakor, vatten, banan, plommon och salta kringlor. Vi avnjöt denna gratis-goda lunch i skuggan av ett träd. Matilda flirtade upp en amerikan som kastade baseball samtidigt som jag och David jämförde våra bonn-brännda armar. Bådar inte gott inför balen.

Mötte upp Malin, Albin, Peter, Lotta och Nathalie R för att gå på bio och se Änglar och Demoner. Någon hoppades på att den inte haft premiär ännu i Sverige. Albin påpekade att den till och med visas i Östhammar…

Filmen var spännande, mörk och fartfylld. Med Tom Hanks, Stellan Skarsgård och ”han den där som spelar Obi Wan Kenobi i Star Wars”, var filmen dömd att lyckas. Som alltid är väl ”boken bättre än filmen”, men den rekommenderas detta till trots.

Från bussfönstret skymtade vi Bucca di Beppo (en restaurang som husfar Beppo bett oss hålla utkik efter). Jag utbrast ”Bucca di Beppo!” ganska högt och började knäppa kort. Lade märke till att mina vänner skruvade sig lite i sina säten – det är inte så lätt att vara turist.

Skönt är att våra sjuklingar Nathalie R och Jonathan nu är på benen igen. Nathalie påpekade att det aldrig var svininfluensa eftersom ”då dör man efter fem dagar – annars överlever man”. Vi skrattade nog främst av lättnad – inte kunde vi klara oss utan denna böna.

Träffade på Osvald och gänget vid vår station Rosemont. De visade upp bilder som de tagit under dagen på en brinnande bil och brandmän som försökte bekämpa elden. Håll utkik efter dessa mästerfotografier!

Studiebesök

Klockan 12.00 stannade en buss utanför hotellet, och det var inte vilken buss som helst. Nej, det var en amerikansk skolbuss. Precis lika gul som på film. Just denna råkade vara bussen som skulle köra oss till våra två studiebesök. Sätena var i brunt läder och anpassade för personer något kortare än exempelvis Rurik. På en skyllt stod det att föraren måste titta efter sovande barn både på och under sätena då han var klar med en rutt. Det känndes tryggt.

              

Vi kurade ihop oss och i sommarvärmen var det skönt att känna hur det fläktade från alla de öppna fönstren. Om jag skulle berätta för min mamma att det inte fanns några säkerhetsbälten i denna lilla skrangliga buss, och att vi körde på en femfilig motorväg, hade hon nog blivit lite orolig. Därför berättar jag inte det.

Första anhalt var Solargenix energy där en kraftig och gladlynt amerikan i grön skjorta visade oss runt. Han var en sann Obama- och miljöförespråkare som cyklade till jobbet. På företaget tillverkade de solpaneler i mindre skala, och vi fick se hur detta gick till. Företagets slogan är värd att nämna, vilken var: The Solution rises every morning.

Andra stoppet var på Chicago Center for Green Technology där vi gjorde en självguidad tur via en broschyr som vi fick vid ingången. En kvinna visade upp taket som delvis var ett ”green-roof” där de odlade något som såg ut som gräs och som kvinnan beskrev som en typ av lökväxt. Några av oss tokiga svenskar krävde att få smaka – och nog var det gräslök. Ett stort antal solceller var även uppställda för att förse huset med elektricitet. I broschyren nämndes de specialdesignade cykelställen, samt de privata dusharna som inrättats för att uppmuntra de som arbetade där att cykla till jobbet.

De flesta av oss hoppade därefter av den gula skolbussen inne i staden, och fortsatte dagen inne i centrala Chicago. Jag har hört talas om diverse fynd från några läckra klädbutiker. Millenium park var fräck med sitt läge mitt i staden, och den stora spegelbjässe som ställts upp vid sidan av tulpanrabatterna.

Vi var ett gäng som sedan tog oss bort till Museum of Contemporary Art. Där fanns ett rum med ljus som gjorde alla människor svartvita. (”Precis som vi såg ut förr i tiden” var Davids kommentar). På ett annat ställe fanns en cirkulär inrättning med vandrade ljus i olika färger. Om man ställde sig nära, och lät ljuset sluka hela synfältet, tappade man känslan för rum. Balansen svek och man väcktes genom att känna hur man satt näsan mot väggen.

Inte kan jag sluta ett blogginlägg från staterna utan en kulinarisk upplevelse. Idag blev det bland annat iskaffe med vaniljsmak från Starbucks som var otroligt god. Maten som vi åt på Burrito Beach var alldeles för nyttig för vidare beskriva.

Konst, Sears Tower och matkultur

Morgonen började åter vid frukost. Dagens överraskningar var mjukost med jordgubbssmak samt knallgula och platta ”äggskivor” som såg lite ut som skumgummi – men smakade riktigt bra. Vi passade på att dela erfarenheter med varandra. Många hade under föregående dag besökt ett större varuhus men inte funnit priserna speciellt angenäma.

Vädret har varit strålande i stort sett hela dagen. En passande klädsel var byxor och kofta, eller motsvarande, och för den mindre frusna till och med shorts. Det är inte för inte som staden kallas ”the windy city”, men i solskenet är det friskt när vinden fläktar. David C hade på sig sin t-shirt han vunnit föregående dag i en tävling som marinen uthyste på Navy Pier. Han lyckades göra sjutton pull-ups och på tröjan står det ”Pain is weakness leaving the body”

På Museum of Contemporary photography trampade vi runt och såg diverse utställda foton. En var särskilt medryckande. Fotografierna såg för mig till en början bara ut som storstadsmotiv, men efter att ha tittat en stund kunde man urskilja hur människor låg och sov lite här och var i fotografierna. Perspektiv.

Det kulturella slutade inte med foton utan fortsatte i stället med en timme på Art institute of Chicago. Där fanns utställningar i de flesta kända genrerna. Vi fick se både van Gogh, Dali och Monet. Bland den moderna konsten fanns ett rum med en tapet som hade två motiv: en man som sov och en man som dinglade i galgen. I rummet stod sporadiskt utplacerade kattsandspåsar, och i mitten fanns en gyllene balklänning utan innehåll.

 

 

Från 99:e våningen i Sears Tower var utsikten mäktig, nästan overklig. Flertalet andra skyskrapor såg ut som leksaksmodeller från denna mastodont till byggnad. För att inte tala om bilar, båtar och vanliga hus. David lyckades nästan åka upp billigare tack vare sin ovan nämnda t-shirt.

Konstiga saker att förtära finns det gott om. Björn köpte en läsk med namnet: Dr Pepper diet vanilla and cherry coke. På affären har vi sett femlitershinkar med glass, helt absurda med andra ord, vilket innebär att de bara måste investeras i. Är affären ännu öppen kommer kvällens kod därför att bli: femlitershink med glass, åtta personer och ett hotellrum i Chicago.

Kommentera gärna mer i bloggen!

Heldag i Chicago

En heldag i Chicago känns i fötter som nu vilar på Comfort Suites hotel. Dagen inleddes med frukostbuffé där nyttig föda var av utrotningshotad art. Förgäves testades deras ”Instant oatmeal”, som såg ut som havregrynsgröt på förpackningen, men snarare var sockergegga i verkligheten.

På en marknad försökte vi dra på oss svininfluensa. Vi hittade ett mexikanskt tacostånd och åt för säkerhetsskull en taco med fläskkött. På marknaden såldes allt och lite till, mestadels skräp, och inte var det dyrt heller.

På Lincoln Park Zoo såg vi en stor gorilla som hade bestämt sig för att enbart visa upp en stor och hårig rygg för den publiken. Leoparder och lejon hade ett ytterst begränsat område att röra sig på, det kändes inte bra att se hur de modstulet vankade av och an längs gallret.

Promenaden mot centrum gick längs lake Michigan där man kunde se den hurtigare delen av Chicagos invånare. Jogging, baseball, volleyboll och fotboll engagerade ett stort antal människor.

Vid Navy Pier hittade vi Bubba-Gump Shrimpcompany som är en restaurangkedja fullt inspirerad av allas vår filmhjälte Forrest Gump. En tur i slänggungan med utsikt mot skyskraporna fick det att kittla i magen.

På McDonalds orkade Albin och Peter äta BigMac med Supersize, och enligt Albin var han fortfarande hungrig efter att ha svalt femhundra kilokaloriers pommes frites.

Chicagos invånare är extremt hjälpsamma, man får inte stå i mer än några minuter vid en karta utan att någon kommer och genast förklarar vägen. Kanske en inställning att ta med sig hem?